Never give up

Alltså, nu måste jag vara kritisk på några folkgrupper.
1. äckliga alkisar, alkolister
2. turkar, som tror att dom äger svenska flickor.

nej, jag är inte rasist, men jag blir så jävla förbannad när man inte ens kan ta sig en promenad längs hamnen utan att det följer efter äckliga turkar och säger att man har snygg röv, frågar vad man heter och vad man ska göra. snälla, flytta tillbaks till erat eget land istället, iallafall ni som är kriminella. dom flesta brotten som man ser på tv utförs att invandrare, inte alla, men väldigt många. jag tycker faktiskt att sverige kan börja ta hand om sitt eget folk innan dom börjar mata in folk 500 mil härifrån.
som ex, alla uteliggare. idag när jag satt på bussen så kom det in en som jag har sett förut, han åker ofta buss.
han har en sliskig keps, halvlångt fett hår, håller på och slickar med tungan hela tiden, och har 3 påsar med pantburkar med sig.
han satte sig såklart mittimot mitt säte och det började lukta fruktansvärt, sen efter ett tag börjar han peta näsan. - p e t a. n ä s a n , det gör alla visst okej, men inte på en buss och speciellt inte torkar av det på sätena.
jag blev riktigt äcklad, fick kväljningar, för jag menar tänk om han har suttit där jag satt. tänk om hela min röv är fylld utav snor? just vid det tillfället hoppades jag på att busschafförerna verkligen städar bussen noga efter.

ska det behöva va såhär i Sverige? ska vi behöva se såna här lidande svenska människor, som känner på fickorna så att dom inte har tappat sina värdefullaste grejjer; pantflaskorna och näsduken?

nej, ibland förstår jag inte riktigt vårt tänkande. tydligen går det bra att hjälpa kriminella som kommer och förstör vårt land, men inte dessa svenska uteliggare som inte har någonstans att bo.
sen menar jag inte att det är så med alla, kände att jag drog alla över ett streck. men den sidan jag har sett på turkar, ofta i unga åldrar, det är skam! det brukar aldrig vara så att svenska killar går fram och säger massa saker och är allmänt ärliga. fast det är klart, vi har otäcka typer här med. blir en enda röra det här, men jag tror ni märker vart jag vill komma.

jag har en känsla av att det kommer att bli krig mellan "negrer" och det svenska folket inom en snar framtid, jag hatar rasister, för egentligen är de helt vanliga männsikor. det är bara deras sätt som man stör sig på. de är inte så blyga liksom. tredjevärldskriget snart då? nej usch, vad hemskt. jag hoppas att vi nån gång kommer till den punkt där man kan acceptera varandra. för jag tror att om jag själv hade kommit utifrån, och fått höra att alla turkar är kriminella, så hade man blivit det. ungefär. alla invandrare är inte kriminella, alla svenskor är inte kriminella.

ursäkta mitt ordspråk, jag kallar alla invandrare för turkar.

förövrigt är jag sjuk, igen, fan med.
O.C Heeeeela kväällen

Det kommer till en viss gräns när man är trött på all skit.
Det kommer ett stopp när allting känns värdelöst.
Det kommer ett hopp när allt känns ljust.

jag hatar att bli missförstådd, det blir så fel allting. det är irriterande när personen inte vet hur man är, så tror dom att man är helt tom i huvvet. vissa personer har lätt att visa sitt jag, och blir omtyckta. vissa har det svårt för att visa sitt rätta jag, och ses som en jävla nolla istället, där dyker jag in. iallafall så tror jag så, eftersom det känns som om ingen fattar mig. fattar ni? nej, ni ser. men alltså det är ingen som förstår hur jag fungerar.
det är bara en enda kompis jag har, som verkligen har samma humor som jag. vi tänker precis lika i allt. sjukt rolig humor, om jag får säga det själv, den levde vi länge på i 9an. tyvärr glids alltid människor isär, på något vänster, och träffar någon annan bästa kompis. och det är så fruktansvärt jobbigt att se dom dela precis det vi hade. man tror ju att det är något mellan mig och hon, något som bara vi har, men ikke. varför är det så?
varför håller man inte den personen som man verkligen har fruktansvärt roligt med, tätt intill? det är så jävla sorgligt att allting har ett slut. för att även om man håller ihop i 85 år, så kommer antingen döden skilja oss åt, eller någon olycka.
det vanligaste är ju såklart att man glider isär. jag skulle kunna säga att vänskap är ungefär som ett förhållande, förutom att man inte pussas och håller på. det är därför jag har börjat få in i min hjärna att alltidalltidalltid lära känna this guy innan man verkligen förstår varandra och vet hur man fungerar. det går inte bara att; -hej! blinkblink, hångel, jag älskar dig. det gäller att verkligen känna något, känna att det här är rätt.

sen så är det klart att man ska satsa, men som sagt, tror att det gäller att lära känna personen först.
det är något som jag har tänkt på väldigt länge nu. man var 13, såg en snygg kille, skrev med han på msn, träffades och blev ihop. gjorde slut efter 2 månader och sen skrev hur olycklig man var.
jag vet inte om det är en slags trend, eller nått. nej men det stadiet har jag kommit över. fjortis stadiet.
klart alla har ett sånt, tror jag, annars är man jävligt tråkig! ursäkta mitt språk, ska skärpa mig.
FAEEEEEEEEEEEEN
skojja, men sen funderar jag även över livet. återigen dödsångest, som jag inte tänker skriva så mycket om eftersom det kan smitta av sig. prosiiiiiiit, nu kom det chokladsnor över hela mig. vänta ska bara torka bort..
sådär, äter godis, himla gott faktiskt, så får man göra om man känner sig lite nere. Äta godis, äta kalorier. mums!

nej nu ska jag låta OC ta över min kväll, farwell

ibland kan man börja undra vart världen tar i vägen. för länge länge sen,  fanns inte massmedia, det fanns inte heller några speciella krav på hur man skulle se ut, vad man skulle ha på sig, eller vilken frisyr man skulle ha.
inte några tv-serier, eller stora filmer som man kunde drömma sig bort i. det var bara att leva, utveckla sig själv, leta efter lösningar på problem som kom upp.
det fanns inte heller någon alkohol, tobak eller några andra droger. man levde ett fullkomligt giftfritt liv.
nu är min stora fråga, vad har hänt? man kan läsa i tidningar att alla storslagna kändisar, som man förr såg upp till, är stora knarkare. dom går på glamourösa fester, köper chiuaua hundar och stoppar i sina dyra väskor. banta hit och dit, och träffa bara dom snyggaste killarna utan hjärta. vi tittar på tvserier, försöker leva som dom på tv. för där har vi ett facit i hand hur det perfekta livet ser ut. en del blir fans av amy winehouse, tror att dom är coola när dom börjar knarka och skaffar en speciell stil, men hamnar på kåken eller behandlinghem. en del faller in i en depression, börjar gå på tabletter, för att de tror att piller löser problemen. en del börjar supa, blir alkolister, glömmer bort vad sina barn heter, och sedan dör de i ung ålder.
tänk om inte tobak, alkohol eller droger fanns? tänk om vi skulle kunna leva utan det, undrar hur det hade sett ut då? ni måste hålla med om att det är sorgligt att se kompisens mamma sitta på en bänk på torget, med en spritflaska i handen och alla hennes A-lags "vänner" brevid, supandes, med kanske 1,5 promille i blodet varje dag?
Idag tror vi dagens ungdomar, att alkohol är helt okej ibland. och en cigg på fyllan hör till. för det är det vi har växt upp med. vi har inte sett något annat, det är helt normalt för oss. förstår ni sammanhanget, vad jag vill komma till? Jag vet att det kan låta konstigt, för alla vi har prövat på det någongång. Och jag har själv druckit, och tagit en cigg någon gång. pröva går bra, men man får inte fastna i det.
jag vet att det är olika åsikter om det här, en del kan tycka; men vafan? jävla tråkmåns, ut och sup med dig vi lever i 2000-talet! okej? jag vet. jag vet att det är kul att gå ut med vännerna, att det är kul och köra massa ölspel, att allt blir så mycket roligare. men jag vet också en annan sak, att så som vi tänker nu låter ganska farligt. det låter som allt blir roligare med alkohol, att det inte finns nån mening med livet utan. hallå? pingpong? klart att man kan gå ut på krogen, spela spel, skratta, dansa, utan alkohol! det är bara ett gift, som gör att vi gillar läget.

om en fallande stjärna skulle falla ikväll, då skulle jag önska att alla droger försvann. för helt ärligt, det finns inget postivt med det.