P.s I love you
Det kommer till en viss gräns när man är trött på all skit.
Det kommer ett stopp när allting känns värdelöst.
Det kommer ett hopp när allt känns ljust.
jag hatar att bli missförstådd, det blir så fel allting. det är irriterande när personen inte vet hur man är, så tror dom att man är helt tom i huvvet. vissa personer har lätt att visa sitt jag, och blir omtyckta. vissa har det svårt för att visa sitt rätta jag, och ses som en jävla nolla istället, där dyker jag in. iallafall så tror jag så, eftersom det känns som om ingen fattar mig. fattar ni? nej, ni ser. men alltså det är ingen som förstår hur jag fungerar.
det är bara en enda kompis jag har, som verkligen har samma humor som jag. vi tänker precis lika i allt. sjukt rolig humor, om jag får säga det själv, den levde vi länge på i 9an. tyvärr glids alltid människor isär, på något vänster, och träffar någon annan bästa kompis. och det är så fruktansvärt jobbigt att se dom dela precis det vi hade. man tror ju att det är något mellan mig och hon, något som bara vi har, men ikke. varför är det så?
varför håller man inte den personen som man verkligen har fruktansvärt roligt med, tätt intill? det är så jävla sorgligt att allting har ett slut. för att även om man håller ihop i 85 år, så kommer antingen döden skilja oss åt, eller någon olycka.
det vanligaste är ju såklart att man glider isär. jag skulle kunna säga att vänskap är ungefär som ett förhållande, förutom att man inte pussas och håller på. det är därför jag har börjat få in i min hjärna att alltidalltidalltid lära känna this guy innan man verkligen förstår varandra och vet hur man fungerar. det går inte bara att; -hej! blinkblink, hångel, jag älskar dig. det gäller att verkligen känna något, känna att det här är rätt.
sen så är det klart att man ska satsa, men som sagt, tror att det gäller att lära känna personen först.
det är något som jag har tänkt på väldigt länge nu. man var 13, såg en snygg kille, skrev med han på msn, träffades och blev ihop. gjorde slut efter 2 månader och sen skrev hur olycklig man var.
jag vet inte om det är en slags trend, eller nått. nej men det stadiet har jag kommit över. fjortis stadiet.
klart alla har ett sånt, tror jag, annars är man jävligt tråkig! ursäkta mitt språk, ska skärpa mig.
FAEEEEEEEEEEEEN
skojja, men sen funderar jag även över livet. återigen dödsångest, som jag inte tänker skriva så mycket om eftersom det kan smitta av sig. prosiiiiiiit, nu kom det chokladsnor över hela mig. vänta ska bara torka bort..
sådär, äter godis, himla gott faktiskt, så får man göra om man känner sig lite nere. Äta godis, äta kalorier. mums!
nej nu ska jag låta OC ta över min kväll, farwell
Det kommer ett stopp när allting känns värdelöst.
Det kommer ett hopp när allt känns ljust.
jag hatar att bli missförstådd, det blir så fel allting. det är irriterande när personen inte vet hur man är, så tror dom att man är helt tom i huvvet. vissa personer har lätt att visa sitt jag, och blir omtyckta. vissa har det svårt för att visa sitt rätta jag, och ses som en jävla nolla istället, där dyker jag in. iallafall så tror jag så, eftersom det känns som om ingen fattar mig. fattar ni? nej, ni ser. men alltså det är ingen som förstår hur jag fungerar.
det är bara en enda kompis jag har, som verkligen har samma humor som jag. vi tänker precis lika i allt. sjukt rolig humor, om jag får säga det själv, den levde vi länge på i 9an. tyvärr glids alltid människor isär, på något vänster, och träffar någon annan bästa kompis. och det är så fruktansvärt jobbigt att se dom dela precis det vi hade. man tror ju att det är något mellan mig och hon, något som bara vi har, men ikke. varför är det så?
varför håller man inte den personen som man verkligen har fruktansvärt roligt med, tätt intill? det är så jävla sorgligt att allting har ett slut. för att även om man håller ihop i 85 år, så kommer antingen döden skilja oss åt, eller någon olycka.
det vanligaste är ju såklart att man glider isär. jag skulle kunna säga att vänskap är ungefär som ett förhållande, förutom att man inte pussas och håller på. det är därför jag har börjat få in i min hjärna att alltidalltidalltid lära känna this guy innan man verkligen förstår varandra och vet hur man fungerar. det går inte bara att; -hej! blinkblink, hångel, jag älskar dig. det gäller att verkligen känna något, känna att det här är rätt.
sen så är det klart att man ska satsa, men som sagt, tror att det gäller att lära känna personen först.
det är något som jag har tänkt på väldigt länge nu. man var 13, såg en snygg kille, skrev med han på msn, träffades och blev ihop. gjorde slut efter 2 månader och sen skrev hur olycklig man var.
jag vet inte om det är en slags trend, eller nått. nej men det stadiet har jag kommit över. fjortis stadiet.
klart alla har ett sånt, tror jag, annars är man jävligt tråkig! ursäkta mitt språk, ska skärpa mig.
FAEEEEEEEEEEEEN
skojja, men sen funderar jag även över livet. återigen dödsångest, som jag inte tänker skriva så mycket om eftersom det kan smitta av sig. prosiiiiiiit, nu kom det chokladsnor över hela mig. vänta ska bara torka bort..
sådär, äter godis, himla gott faktiskt, så får man göra om man känner sig lite nere. Äta godis, äta kalorier. mums!
nej nu ska jag låta OC ta över min kväll, farwell
Kommentarer
Trackback
