million miles away
Tänk dig att du går på en smal tråd, minsta lilla centimeter så faller du ner på botten i det mörkaste hålet.
Det känns omöjligt att gå i mål på tråden, eftersom det är så himla svårt.
Ibland blir tråden tjockare av allt damm som bildas under den långa tiden man väntar, och då vågar man tillslut gå några steg till, men då plötsligt faller du ner, det tar inte slut någon gång. Krampen i magen bara vrider och vänder, tills du dunkar i marken. Någon där uppe, flera kilometer upp vill hjälpa dig, du tar tag i handen men det visade sig bara att personen som ville hjälpa dig upp ville utnyttja dig och sedan njuta av att butta dig ner i hålet igen. Nu sitter du där igen, fastkliostrad av sorg, svek och lögner. Hur ska man då kunna lita på någon någonsin igen? Hur ska man våga sträcka ut sin hand och be om hjälp? Hur ska man ta sig upp på den där förbaskade kilometerlånga vägen upp igen? Väl där uppe så trycker någon på repeat-knappen, allting går om och om igen.
När ska det ta ett slut? När ska man kunna stå på ett stort brett stadigt garn, istället för ett tunt? När ska man hitta personerna som hjälper en igenom alla svåra laborinter, och t.o.m får solen att lysa igen?
Jag har ingen aning.
Mamma, Emmie, Nadia <3
Det känns omöjligt att gå i mål på tråden, eftersom det är så himla svårt.
Ibland blir tråden tjockare av allt damm som bildas under den långa tiden man väntar, och då vågar man tillslut gå några steg till, men då plötsligt faller du ner, det tar inte slut någon gång. Krampen i magen bara vrider och vänder, tills du dunkar i marken. Någon där uppe, flera kilometer upp vill hjälpa dig, du tar tag i handen men det visade sig bara att personen som ville hjälpa dig upp ville utnyttja dig och sedan njuta av att butta dig ner i hålet igen. Nu sitter du där igen, fastkliostrad av sorg, svek och lögner. Hur ska man då kunna lita på någon någonsin igen? Hur ska man våga sträcka ut sin hand och be om hjälp? Hur ska man ta sig upp på den där förbaskade kilometerlånga vägen upp igen? Väl där uppe så trycker någon på repeat-knappen, allting går om och om igen.
När ska det ta ett slut? När ska man kunna stå på ett stort brett stadigt garn, istället för ett tunt? När ska man hitta personerna som hjälper en igenom alla svåra laborinter, och t.o.m får solen att lysa igen?
Jag har ingen aning.
Mamma, Emmie, Nadia <3
Fröjd och ro
Vem sa att jag var tillbaka? inte jag va? Såhär dålig uppdatering är inte okej.
Idag tar jag helg! vi har bara hemtentan nu, som jag ska göra klart imorrn. Saknar min Emmie litegrann med, finns här vetdu.
Tänkte ta en såndär riktig film mysardag, alltifrån action, äventyr, fantasy, kriminal, osv.. har tagit mig en dusch nu, så lika bra att sätta igång. varm och gooo. kanske skulle ta en sväng till affären för lite nachochips och guacamole, muuums.
såna här hunkar tittade jag och philippa på igår, Undisputed 3, sooo sexy
