million miles away
Tänk dig att du går på en smal tråd, minsta lilla centimeter så faller du ner på botten i det mörkaste hålet.
Det känns omöjligt att gå i mål på tråden, eftersom det är så himla svårt.
Ibland blir tråden tjockare av allt damm som bildas under den långa tiden man väntar, och då vågar man tillslut gå några steg till, men då plötsligt faller du ner, det tar inte slut någon gång. Krampen i magen bara vrider och vänder, tills du dunkar i marken. Någon där uppe, flera kilometer upp vill hjälpa dig, du tar tag i handen men det visade sig bara att personen som ville hjälpa dig upp ville utnyttja dig och sedan njuta av att butta dig ner i hålet igen. Nu sitter du där igen, fastkliostrad av sorg, svek och lögner. Hur ska man då kunna lita på någon någonsin igen? Hur ska man våga sträcka ut sin hand och be om hjälp? Hur ska man ta sig upp på den där förbaskade kilometerlånga vägen upp igen? Väl där uppe så trycker någon på repeat-knappen, allting går om och om igen.
När ska det ta ett slut? När ska man kunna stå på ett stort brett stadigt garn, istället för ett tunt? När ska man hitta personerna som hjälper en igenom alla svåra laborinter, och t.o.m får solen att lysa igen?
Jag har ingen aning.
Mamma, Emmie, Nadia <3
Det känns omöjligt att gå i mål på tråden, eftersom det är så himla svårt.
Ibland blir tråden tjockare av allt damm som bildas under den långa tiden man väntar, och då vågar man tillslut gå några steg till, men då plötsligt faller du ner, det tar inte slut någon gång. Krampen i magen bara vrider och vänder, tills du dunkar i marken. Någon där uppe, flera kilometer upp vill hjälpa dig, du tar tag i handen men det visade sig bara att personen som ville hjälpa dig upp ville utnyttja dig och sedan njuta av att butta dig ner i hålet igen. Nu sitter du där igen, fastkliostrad av sorg, svek och lögner. Hur ska man då kunna lita på någon någonsin igen? Hur ska man våga sträcka ut sin hand och be om hjälp? Hur ska man ta sig upp på den där förbaskade kilometerlånga vägen upp igen? Väl där uppe så trycker någon på repeat-knappen, allting går om och om igen.
När ska det ta ett slut? När ska man kunna stå på ett stort brett stadigt garn, istället för ett tunt? När ska man hitta personerna som hjälper en igenom alla svåra laborinter, och t.o.m får solen att lysa igen?
Jag har ingen aning.
Mamma, Emmie, Nadia <3
Kommentarer
Trackback
