Never give up

Vad är det med mig? vad är det för fel på mig? jag hatar allt som har med kärlek att göra. jag hatar att bli kär och börja bry mig om personen, hatar att sakna någon. hatar att bli sårad. hatar att man inte kan plocka ur personen i huvudet och koncentrera mig på något annat. det är tamejfan inte enkelt, det gör ondare än någonting annat. att vara kär.. eller att personen inte känner likadant. jag trivs som singel, men när jag väl är det så saknar jag att ha någon som bryr sig om mig. någon som säger de där söta orden och pussar på mig. måste måste måste tänka på något annat, eller så satsar jag helhjärtat och får ett ärligt svar än att gå runt med obesvarad kärlek, grejen är den att jag är rädd för att bli sårad. så fruktansvärt rädd, för jag vet exakt hur den där känslan känns.. många gånger om. allting skulle bli så mycket lättare om han bara kunde komma hit, säga hur mycket han älskade mig och jag likaså, eller känna mig lite sådär som en blyg tjej och få höra komplimanger efter komplimanger. fnissa lite, och sen bara prata om allt.
Allting som flyger i den här lilla hjärnan är inte inte enkla saker att tackla, helt ärligt kan jag inte tackla dom. känner bara för att försvinna ett litet tag, bara fly. när alla problem har löst sig och man kan bete sig som en vanlig jävla människa istället för att bete sig som alla andra vill. varför finns det så himla mycket frågor på som man aldrig kan få svar på? om man verkligen förtjänar att få svar på en enkel fråga, varför inte? varför har man ens så många frågor? hur kan det bildas så många frågor i en sån liten hjärna? borde den inte sprängas snart?

Efter så många gånger jag har fått gått igenom all skit, ska jag behöva gå i genom allt igen? Kanske är det för att någonting där uppe vill att jag ska lösa problemet istället för att skita i det. SEN, när jag är klar med detta problemet kommer nästa level av ett annat sorts problem. Men tänk om jag inte är stark nog att klara av det då, om jag inte kan fixa det själv. Då kommer jag stanna på samma plats over and over again. Då finns det verkligen ingen mening med livet, om jag inte skärper mig nu och tycker så jävla synd om mig själv. Positiva tankar trollas inte bara fram, det är något du måste skapa själv. även fast du inte ser dom, så får du försöka hålla dig till dom som står dig närmast i livet och som älskar dig. bli omringad av äkta kärlek, och inte bara trycka iväg den.

Det är vid såna här tillfällen som man verkligen ser vilka som finns där och inte, trots det som har hänt. Vid den allra mörkaste stunden, det är då dina vänner dyker upp. dom andra ska du bara radera ur ditt minne, för dom fanns inte där. herregud, ibland undrar jag verkligen vart jag får allting ifrån. hur mycket klarar jag av?