Never give up

Så vad? Hjärtat drar iväg i 120 km i timmen, blicken tom och sakta men säkert inser jag att det inte finns något svar. Allting blir svart, skriker men får inte fram något ljud. Rädd för att såra, arg när folk i min omgivning inte orkar pågrund av mig. Jag springer hela tiden mot fel håll, i den starka motströmmen strävar jag för att få känna någon slags karma men jag tar mig aldrig fram. Ingenting funkar, ingeting vill sig längre.
Skådespeleriet märks numera, kan inte fejka längre.