heartbroken girl

Grejen är att alla männsikor har så jäkla stora förhoppningar om allting.
Allt ska vara perfekt, men verkligheten är inte så fin. 
Man skiter i verkligheten och lever nuet, tills någon står och knackar på ryggen. Någon som väcker en från den helt inbillade världen.

Sen när Han står där, med ett varmt hjärta så kan man inte sluta att ha skölden siktad mot the reality, för man vill bara leva. Man orkar inte med alla jävla motgångar, man vill bara le. Tills man kommer till den punkten, vändingen. Då står man där lika förbannat med ett trasigt hjärta, som redan är krossat.
Det är minnena från förra gången, eller gången innan det, som hjärnan och det undermedvetna minns.

Och det finns ingenting jag kan göra än att stå här som en jävla emobrud och lipa, för det är ingen som bryr sig.
Aldrig någonsin.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0