Never give up

Precis varit ute på en promenad med Maria.
vi gick runt och pratade lite smått, hon hade en idé att vi skulle ta en trip till rhodos i gran canaria, blev så sjukt peppad till att bara åka bort härifrån till ett annat varmt land, med en tjejkompis, ut och leva livet. är så riktigt trött på skolan nu, och det känns som om dom senaste månaderna har tagit alla krafter ifrån mig. jag behöver komma ut, och vara glad. jag behöver ett annat land med sol och härligt bad. kändes perfekt att åka i augusti någon gång, när man har tjänat ihop pengar själv. jag tar upp telefonen och ringer mamma, jätte ivrig, men får såklart ett nej. blir så sjukt irriterad.

jag vet att jag skulle klara av det själv, jag menar, var i Malta i 3 veckor själv, visserligen 2 unga ledare med, men man fick ju ändå ta det ansvaret. jag hatar 18-års gränsen, jag hatar att folk säger "men du får åka när du fyller 18 i stället", "du får göra det och det när du fyller 18", snälla blir man mognare och vuxnare när man är 18år än när man är 17 och ett halvt? Nej, jag tror inte det.

Jag behöööööööver komma uuuuuuuuuuuut och leva livet nu.
på riktigt! kommer aldrig klara av denna sommaren annars.¨

med en liten större klump i halsen så ska jag avsluta detta inlägget nu, och sätta på O.C hela kvällen.
drömma mig bort.
imorgon går jag inte till skolan. tänker sitta här isolerad hela dagen.
hejdå.