Never give up

pratade nyss med mamma i telefonen. jag saknar henne så jävla mycket.
visst jobbigt med tajfs och bråk, men jag måste erkänna att jag aldrig skulle klara mig utan henne.
hon ska vara borta i en vecka och jag saknar henne redan så att det gör ont, när jag är i kd på veckorna så går det ju bra eftersom det är skola varje dag, så man har saker att göra. men nu när det är lov, när man sitter mest hemma och inte gör någonting.. det är då man saknar mammiiiiiiiiiii <3

och jag måste lägga upp lite bilder, för att bevisa att jag verkligen är fet som en jääkla kossa!!
seriöst, jag har aldrig någonsin varit så fet som jag är nu. jag äcklas så mycket av mig själv justnu. visst, man har aldrig tyckt att man duger. men man har ändå alltid tyckt att man har varit lite söt iallafall.
men nu - never ever! jag förstår om inga killar vill ha mig, för jag skulle själv inte ha valt mig om jag var kille. skulle ha klassat mig som överviktig fetma.
celluliter, fettklumpar, lår stora som jag vet inte vad, traktordäck magen. det enda positiva med detta är att man har stora bröst. thats it, allt annat suger. om man inte är nöjd med själv själv - kan man ingen annan få heller. hela min jäkla självkänsla dämpas ju ner av detta. det enda jag kan göra är att lipa, men det hjälper ju inte precis heller. känns som träningen inte tar någonting, och då skiter jag liksom i allt och vräker i mig en 600 kalories pizza. plus cola. plus chips. sen sitter man där ändå, alltid, och kliar sig i huvvet och undrar hur fan man kunde ha hamnat där. BLÄÄÄÄÄÄÄ bort fetma bort



bilden tagen jämt nyss. 2010 = FET


titta mina ben, mina armar, åh gud ge mig tillbaka kroppen tack..