Never give up

då var det alla hjärtansdag idag. man tänker lite på kärlek..
kollade på the ugly truth jämt nyss, eftersom jag somnade igår när jag skulle kolla på den.
sån kärlek som det var i den, sarakastisk men samtidigt väldigt attraktiv kärlek som finns någonstans, sån kärlek är så härlig. tyvärr är det bara på tv, alltså i mn syn så finns det nog ingen sån perfekt relation. bara en påhittad grej för att männsikor faller för det. som jag.. haha.  i dag faller vi för farliga män, för det gör det hela spännande. men i slutändan blir vi alltid sårade för att dom flesta snygga och jävligt trevliga killar är oftast players. nu säger jag inte så om alla, för jag har träffat några som ser riktigt bra ut, men har en fin insida. dom kan vara roliga, sexiga, trevliga, ja allt. det är ju såna som man vill träffa. utan att skriva för mycket här, så kan jag säga att jag har träffat båda sorterna. eller 3 sorter faktiskt. den första: ser bra ut, är rolig, farlig, sexig och player. bara en grej som inte är ytlig. den andra: tönten, man har alla saker gemensamt och tråkig. till slut blir det att man stör sig på den andra partnern, för att han inte är ett dugg sexig. den tredje: snygg, blyg, trevlig, SNÄLL och en jävligt fin insida om man verkligen lär känna han.. alltså inte dömmer han det första man gör för att han är snygg. så ja, livet är bra konstigt. man vet vad man vill ha, men ändå väljer man playern "han som är farlig" i slutändan.. för att det är så spännande, man vet aldrig hur det slutar. dääär har jag fastnat, för 3 år sen träffade jag en kille som jag störde mig jätte mycket på.. han var kaxig och verkade dum i huvvet. han var tillsammans med min kompis, och jag hatade varje minut jag var med dom. sen vet jag inte vad som hände, men vi blev tillsammans. 1,2,3,4 månader gick och jag har aldrig mött någon så rolig och fullkomligt galen kille som han. vi gjorde saker som var första gången för mig, allting var nytt.. min första stora kärlek liksom. lärde känna varandra, precis hur vi båda funkade. hej och hå, jag var full.. berusad av kärlek. ändå fanns det något som gjorde det hela spännande. vi bråkade första gången efter 2 månader, det slutade med att han sa: tänk såhär, det här är vårat första bråk. vi lär oss av det här, nästa gång så vet vi hur vi ska göra.. 2 månader till, så bråkade vi igen. då var det något småtjaffs som jag inte ens kommer ihåg.. jag tror det var att vi var för mycket hos mig, ja ni vet bara något skitsnack. jag orkade inte med att vi bråkade, för det gjorde så fruktansvärt ont i mig. jag hade någonting att förlora. så jag, eller vi, kom överens om att vi skulle gå skilda vägar.. för vi trodde det var bäst så. 3 år har gått, och jag har verkligen glömt han? Nej, det har jag inte. jag måste låta som världens mest läskigaste psykopat. jag tänker att eftersom vi gjorde slut så måste det betyda något. att vi inte var menade att vara tsm. (eftersom jag tror att allt har sin mening här i livet) hur som helst träffades vi för ett tag sen, han kom hem till mig för att jag hade en liten fest här hemma.. detta var före nyår. han förklarade att han fortfarande tyckte om mig, kramade mig med världens mest hårdaste kramar. han sa att han inte var värd att stå där, hemma hos mig, efter allt han hade gjort. han skämdes. hur ska man ta det då? började tycka om han igen såklart.
en annan kväll så skulle jag och mina kompisar dra ut och festa. så kommer vi in på en fest där han är. jag ser hur han sitter där, tänker undrar om han ens ser mig. nej, han tittade inte ens på mig. full och modig som jag var går och sätter mig brevid han. han har en laptop i knät och spelar online poker. jag drar igen laptopen, så astt datorn stänger av sig. haha, lite elakt kanske eftersom det är ganska stor grej att vara online inne och spela med riktiga gubbar. whatever, pratar lite smått sen sätter jag mig brevid hans vän. han börjar snacka om att han har träffat en ny tjej ifrån Göteborg, sandra hette hon tydligen. det huggde till i mitt hjärta i det ögonblicket, riktigt hårt. fick nästan svart för att andas. allt blev som en dimma. inte av alkoholen, utav av svek.. svek, och sorg. så jag gick hem, och la mig. efter en stund piper det i mobilen, det är ett sms ifrån Han. " *hemlig* sa bara så, jag har inte träffat en ny tjej." då skrev jag, varför sa ni det då? bara för att såra mig eller? svaret var att han inte visste varför. han hållde bara med *hemlig* för att han inte skulle verka dum i huvvet. då tänker jag, haha okej? det är inte den killen jag blev kär i för 3 år sedan. han är en annan person nu och jag måste acceptera det. det här måste ju vara ett tecken på ett utav flera hundra saker han har gjort för att bevisa att han inte är The one. men varför är han fortfarande kvar där då? i mitt hjärta, i mitt fucking huvud, i alla celler som finns? han är borta en bortblås cracker h*ra, precis som en jävla fladdermus som helst. egentligen är han ingenting, inte ens värd att dra upp här, inte värd dom här 45 minuterna som jag har skrivit och försökt hittat på olika formuleringar för att försöka få ihop en text som inte ens är en text längre?

jag antar, att det bara är så som det är - man kan inte styra över starka känslor, och jag hoppas en dag att jag kommer glömma. för någon dag, vart som helst, står en annan pojke där och knackar på dörren. Och då måste jag vara redo, att släppa in en ny kärlek i mitt liv.



I thought you could fight better
but i will never give up on you
cause I will always love you,
 it doesn't matter how bad you have act