Never give up

Okej, förlåt jag höll inte vid mitt ord. Jag skriver idag!
Så, vem är jag då?

Jag heter Anna Larsson, bor i en tvåa i stan precis 5 meter ifrån mina föräldrar. Lägenheten hör till huset typ.
Jag är 17 år, fyller 18 den 16 januari. Pluggar stenhårt (ibland) på körkortet. Teoriprov och uppkörningstid är bokat. Går frisörlinjen i karlstad och är en riktig pendlare, har dock bott i kd förut men det var så ensamt så bestämde mig att flytta till Säffle igen. På fritiden slappar jag mest, äter pizza och allt det där mumsit, kollar på oc eller gymmar. Jag är en väldigt impulsiv person, vilken ibland kan vara farligt. Har stora känslor som ofta styr mig helt och hållet. Har ingen direkt balans i mitt liv, antingen är allting värre än värst, eller så är jag som en solstråle rakt igenom. Men jag kämpar på och försöker finna harmoni, hihi.
Sen har jag väldigt svårt att ta tag i saker direkt.. när man har städat skitfint så ser det förjävligt ut efter 5 dagar, så då får det ligga en stund innan jag tar tag i det igen. Skolan går sådär just nu, har börjar blivit rejält skoltrött nu, så det suger lite.
Min syn på människor i det här samhället är efter alla dagar som går, upptäcker man hur mer och mer falska människor det finns. Det finns folk till allt. alla strävar efter det perfekta hela tiden, men allting kan inte vara perfekt om man inte hittar sig själv. Efter alla "nivåer" jag har gått igenom, analyserat, försökt ändrat på, så förstår jag här och nu att man måste vara trygg i sig själv innan man kan utstråla äkthet..
Öm, vart var jag nu då? Som ni märker är jag fruktansvärt duktig på att babbla om allt möjligt. Älskar poesi, att uttrycka sig i det man känner.
I lite yngre år så var jag en väldigt tuff brud på utsidan, men inombords inte alls så stark.. Till skillnad från nu, en helt ombytt roll. Nu har jag blivit en slags för snäll tjej, inte markera när jag kanske borde. Är trevlig mot dom som jag inte borde vara trevlig emot, ger till dom jag inte borde ge till osv.. Men jag kan även tända till, och bli riktigt förbannad. Oftast på dom jag älskar, eftersom det är dom man blir så besviken på.
Just nu är jag väl i en såndär period när man tänker väldigt mycket, på för mycket. Och när man springer ett 10 mils maraton lopp av ångest, rädsla och tankar, men snart är framme. Sista milen kvar liksom.
Utmattad.
Jag tycker om att vara crazy, sarakastisk och skämta om saker. 
...Orkar ni läsa eller? Bara lite onödig text kvar nu.
Jag tror jag har tappat tron om att hitta sina "riktiga" vänner, har blivit sviken alltför många gånger och ärligt talat finns det inget värre. Dock har jag hittat min lille sötnos Emmie, som fanns där när det var svart. Tack för du gör min värld täckt av färger :*  
Också har jag svårt att öppna mig för folk med.
Det var nog allt! Hörs imorrn