Never give up

jag önskar att jag kunde betyda lika mycket för den personen som är så betydelsefull för mig.
att vi kunde älska varandra lika mycket, precis som ett sånt där par man ser ute någonstans. helt perfekta för varandra; skrattet, blicken och allt det där sitter som smäck på varandra. förhoppningsvis så kommer min dag någon dag också, den där dagen då man hittar Han. jag har inga förhoppningar, eller några alls krav.
alltså jo, okej - klart att man har en bild. men han kommer när han kommer, jag går inte direkt och suckar och pustar varje dag och tycker synd om mig själv. men den som väntar på något gott väntar aldrig förlänge.

jag tror att man måste lära älska sig själv först, innan man kan vara med någon annan. och dit har inte jag riktigt kommit än, det kanske ingen har. men behöver jobba på min självkänsla lite trooooorjag.. eller vet.
egentligen är jag en rätt så stark människa med mycket erfarenheter om det mesta i livet pga allt förflutet, blir nästan rädd för mig själv ibland när jag borde må dåligt. vissa saker tar jag med en nypa salt, vissa saker är jag jätte känslig för. men ibland tar minnenena från det förflutna över och då blir alla känslor innifrån helt hopplösa. jag kan inte kontrollera dom, även fast att jag vet att jag ska bete mig på ett sätt så är det som om någon har sätt ett strypkoppel runt mig och drar mig åt det hållet jag inte vill.      ...och det är det jag menar med Han,
att han ska kunna läsa av mig utan att jag ska behöva rabbla upp hela mitt liv. att han ska kunna veta, eller se.

Men det är tyvärr inte så lätt att vara kär i dagens ungdom (hej, jag vet att jag låter gammal). det är inte lätt att veta hur man ska göra i vissa situationer. man vet innerst inne men det är så många faktorer som man gör i första hand. det låter enkelt att ta killen man har känslor för, att berätta hur mycket man vill ha han och allt det där. men sen kommer vi till spelet; låt han höra av sig först. jag måste vara tillbaka dragen så att han ska kunna jaga mig.. Han ska visa att han verkligen vill ha mig.   och såklart, när det väl blir så.. så är allting fantastico. Wooohooo!

men hur ofta händer det? hur ofta går inte vi tjejer och tänker på Han, önskar att han kunde höra av sig.
Nej, istället så låter vi oss själva utse oss till offer. "han älskar inte mig, han hör inte av sig. han tycker jag är ful, och konstig säkert. blablabla"   som en kompis sa; jag är trött på det här jävla spelet.
jag är trött på dagens samhälle.
jag är trött på jakten.

kommer det alltid att vara såhär? om 100 år, tar tjejer livet av sig när man inte får killen man har känslor för?
gäller det att ha 100 kg silikon i tuttarna, långt blont hår, anorexia smal och vara allt fake man kan vara? seriöst, om inte vi ändrar på vårat sätt att vara så vågar jag nog inte kika på framtiden.. inte överhuvudtaget.